Sayo

det är verkligen känslan för idag... I fredags snubblade jag över lite nytt om Kenneth vilket ledde till att jag fick ett rensande snack med honom idag. Det var faktiskt riktigt skönt. Jag har redan sörjt klart och ilskan hade jag klarat av i fredags så nu var jag rätt lugn faktiskt vilket gjorde att det blev ett bra samtal. Jag tycker faktiskt mest synd om honom numera för han har så mkt bagage att släpa på som får honom att bara göra fel att det är nog han som lider mest av det nästan.

Nu är det några lögner mindre i alla fall och han lät mig få säga det jag behövde säga och lyssnade på mig vilket var vad jag behövde så jag är nöjd faktiskt och kan släppa det, för det är faktiskt så det känns nu efteråt. Jag är lättare, friare och det är en skön känsla. Jag har mått rätt bra ända sen det tog slut i julas faktiskt men det är ju för att jag processade det jobbiga i höstas i stället och därför kunde titta mer framåt när det väl slutade.

Livet är dock bra knasigt och jag är en grymt godtrogen människa, men det är samtidigt sån jag är och jag tror inte att jag skulle ha kunnat gjort saker på nåt annat sätt, vilket ändå är rätt skönt att kunna se för det gör det lättare att släppa. Det värsta är nog att jag nästan skulle vara lika godtrogen nästa gång så jag får hoppas att jag i såfall träffar nån som kan köra med öppna kort istället och vara ärlig. Just nu känns det dock riktigt långt borta, men det kändes ju så när jag sprang på Kenneth då för 3 år sen och föll som en fura så man ska väl aldrig säga aldrig...

Je ne regrette rien, som Edith Piaf säger...