Sayo

Dame Emma Kirkby skulle ha sjungit den här arian på Matteuspassionen som spelades i OPkyrkan ikväll (och imorrn kväll om nån är ledig och vill ha en mäktig upplevelse) men hon har ingen röst för närvarande så finaste körledar-Anna delade sopranrollen med Anna-Sofia och de gjorde ett ypperligt jobb. Arian i klippet var den första och Anna gjorde den med bravur. Jag är så stolt över att ha henne som körledare och vän och man behöver ingen dame med såna solister i stan!

Konserten är ett mäktigt verk och Bach är ju en mästare så det i sig är ju inget konstigt Evangelisten/tenoren Marcel Beekman var också grymt bra. När jag sitter där i kyrkan så väcks en massa känslor och jag undrar som alltid varför jag inte oftare går på klassiska konserter. Jag älskar orkestrar och körer och dessa i kombination är ännu bättre.

Jag påminns om the good old days när man spelade i orkester (jupp, fiolspelare i 8 år ungefär). Det är sån skön känsla att vara med och spela ett verk ihop. Jag saknar det. Som tur var så får man det i kör också och det är ännu bättre. Fiol var jag inte så bra på (övade inte så mycket som jag borde) men jag är nästan lite sugen på att ta fram den i helgen och prova lite om nåt sitter kvar i ryggmärgen. Notläsning gör det i alla fall och jag kan direkt säga hur jag tar den tonen på fiol. Ska jag däremot säga vad den heter kan jag behöva tänka 10 sekunder innan jag kan säga den.

De tankarna fick mig också att glida in på gänget jag spelade med och det kom mig att tänka på killen i förstafiol som helt plötsligt bjöd mig på kadettbal när han låg i lumpen. Nu hade jag pojkvän som inte tyckte att det var så kul om jag skulle dra iväg på bal med nån annan men det hade varit en kul grej, förutom att jag knappt kände honom mer än i orkestern och där var han hur blyg som helst och ändå bjöd han mig. Fatta att det var mer än 20 år sen... insane. Betyder det att vi är gamla nu?

När jag hör musik, speciellt klassisk så kan jag få gåshud av vissa delar. Hur tonerna ibland känns som om dom bara hänger i luften och är ett med alt på nåt sätt. Evangelisten som berättar om hur Jesus drar sitt sista andetag är ett sånt där gåshuds-moment, åtminstone med Beekman idag. Jag blir sittande med ögonen stängda och bara känner känslan. Det är magi, en slags kick som är priceless. Då står man lätt ut med grym träsmak av bänkar som efter tre timmar är tämligen stenhårda.

Är jag själv i en sån situation hade jag suttit och bara grinat flera gånger under konserten bara för att det är vackert. Nu är man på offentlig plats så då skärper jag till mig lite. Stående ovationer kan också ge mig en klump i halsen. När man sen går för att grattiskrama Anna och får en bamsekram och man tydligt ser hur berörd hon är så är jag faktiskt stolt över att inte böla rakt ut. Anna är en person som engagerar och berör. Det räker att se hennes engagemang bara när hon stod som en i kören och sjöng, hon berör automatiskt bara av sin personlighet.  Hade hon velat så tror jag att hon lätt hade kunnat gått långt som solist.

Nu är jag glad att vi får rå om henne som körledare för hon är lika underbart engagerad som vår "boss". När hon efter ett favoritstycke på konsert diskret torkar en tår ur ögat är det svårt att skärpa sig och inte börja böla. Vi äter ur handen på henne och njuter av det.

Nog om det men på vägen hem så var det bra att det var kallt så ögonen tårades för jag hade fullt med känslor av alla det slag. Lycka, stolthet, vemod, nostalgi, sorg, glädje, ja ett enda kaos helt enkelt, men skönt var det. Det som kom ut på pränt är inte ens en bråkdel av det som snurrar i skallen och allt ska inte komma ut i denna form heller.

Nu har jag youtubat Matteus passionen i lite över två timmar. Jag börjar gå ner i varv så jag ska förska sova. Att jag var så blödig idag kan också förstärkts av att jag sovit dåligt två nätter i rad. Tur att man ska hem till viks imorrn och sova ut lite. Jag ska kidnappa Nonisen så får hon värma mina fötter på nätterna <3