Sayo

Det är resultatet av högt tempo och vila. Idag visste jag att det var en lugn dag och jag skulle bara vara hemma
och hade inget inbokat. Som ett brev på posten kommer huvudvärken. Suck. Jag har skrotat runt här hemma och fixat lite i lugn takt utifrån vad man fixar så det var väl ok. Mindre kul är att jag missar baletten för det är definitivt lite för mkt rörelse för vad mitt huvud gillar idag.

Annars är det lite mkt nu som ni märkt. Vi har snart konsert med kören (nu kommande lördag) så det har varit lite extra rep och sånt men det är kul saker. Workshoppen igår var grymt kul och gav mkt energi tillbaks vilket var välbehövligt.

Tyvärr har jag tryckt in för mkt på jobbet och det påverkar fritiden som vanligt. Jag går med konstant dåligt samvete över att jag inte hinner ta hand om och höra av mig till mina vänner så som jag borde. Några behöver dessutom extra energi och jag orkar inte ställa upp och finnas där vilket ger mig dåligt samvete för att jag vill kunna finnas där. Jag känner mig bara egoistisk för huvudet snurrar för mkt och jag har svårt att fokusera på andra och då känner jag mig som om jag bara pratar om mitt och jag. Det är inte meningen faktiskt men går inte riktigt att styra.

Sen förvärras det av att jag inte sover som jag borde. På helgerna gör jag det men i veckorna lägger jag mig inte förrän jag är aptrött och då somnar jag direkt... men vaknar naturligtvis i koma. Kunde jag bara lägga mig i vettig tid så tror jag inte jobbet skulle slita riktigt lika mkt faktiskt för jag sitter inte kvar så sent ändå numera när jag lagt in aktiviteter på kvällarna (träning, körrep osv).

Det är väl det att lilla fröken duktig mår dåligt när hon inte är riktigt lika duktig som hon tycker att hon borde vara. Ibland blir jag bara så trött på mig själv för att jag sätter krav som inte är realistiska och där jag aldrig kan lyckas. BLÄ! Det sjuka är att däremellan mår jag egentligen bra! Jag tycker att jag landat och Kenneth-grejen stjäl inte kraft av mig längre. Jag känner mig inte som ett offer för hans svek utan det är verkligen hans förlust. Han lär inte ändra sig heller och jag känner inte att jag bryr mig om det längre heller, det är inte mitt jobb...

Men självklart vore det skönt att ha någon att dela sitt liv med (speciellt med den babyboom som råder omkring mig). Då skulle jag definitivt inte lägga lika mkt på jobbet. Men jobbet ger mig lätt bekräftelse så i brist på annat får det duga. Tur att jag ändå är nöjd med mitt liv på nåt skumt sätt, samtidigt som jag önskar att det såg annorlunda ut... om ni förstår vad jag menar.

Det blir ett lite halvmörkt inlägg men jag har skallevärk och är trött så jag är inte mitt mest positiva jag direkt och då kommer de mörka delarna lättare. Sen skriver jag inte hälften av vad som snurrar i skallen för det har jag ingen nytta av och det mesta är varianter på "tycker-synd-om-mig-själv-temat" vilket är bara patetiskt. Det kommer ut på andra ställen när det behövs.  Det som är skönt är att jag vet att när det är mörkt så vet jag ändå att jag snart känner annorlunda och det är bara en svacka och att det snart vänder, för det gör det alltid.